25 november 2008

Kära snöröjningen: Så mycket arbete. Och så fel!

Det var snö i går och i förrgår. Så fint, tycker även jag – sol och värmedyrkare som jag är. Det knarrade under sulorna på vägen över Slussen ner till jobbet i Gamla stan. Och hela Gamla stan var vit! Så sanslöst vackert, vykortsvarning…
Tänker på den gången för kanske femton år sedan, då jag tog skidorna ner från Stortorget till posten på Nygatan. (Ja, det var på den tiden som posten fanns.) Jag gjorde slalomsvängar i Kåkbrinken. (Det var tidigt på morgonen och ingen blev nermejad…) Att det var tidigt var viktigt redan då, för enda chansen att känna snö under fötterna var innan snöröjningen kommit. Sen på eftermiddagen var allt brun slask.
Trodde att slasket bara berodde på blidväder, men nu vet jag bättre. Samma sak har nämlingen hänt varje vinter sedan dess och det hände även i dag. Snöröjningen var ute och hela Gamla stan blev förstört. Man körde runt i evigheter i gränderna med sina avgasmaskiner och skottade och sandade.
Men det är väl bra, herregud! säger nån. Visst.
MEN I SANDEN LIGGER SALT:
Har du tänkt på det? I går gick jag utan att halka på knarrande snö. Idag stapplar jag fram på moddblöta kullerstenar, hala som tångbeklädda havsklippor! Snömodden letar sig upp genom sulorna och jag känner hur vinterkräksjukan vill sluka mig i sina köttiga käftar.
Anledningen till att hela stan plötslig blir brun och blöt är; saltet.
Kanske, ja, jag säger kanske, är det bra för säkerheten för bilar, men det är definitivt bara sämre för de gående. Jag kollar nu lite extra noga, nästan alla går vid sidan om den slaskiga, hala nysandade gångbanan upp över Slussen. Man går hellre på den smala strängen av stampad snö intill. Skotta? visst! Tack! Sanda, visst! Tack!

Men snälla, salta inte!