Hökarängen 1954
……………………………………………………..50-talskiosk
Jag är fem år och går till Kiosken. Den ligger mitt emot Pepparvägen 30. Ni kanske tycker att det låter konstigt att femåringar fick röra sig fritt, men så var det då. Barnen fick gå ut och leka själva. Jag ropades in, eller visslades in, till middan, min storebror fick sen vara ute tills gatljusen tändes.
Jag hade två stora femöringar. De var av koppar och tidigare hade vi putsat en femöring tills den blev skinande blank och fått två kolor för den, men sen hade tanten satt stopp, den var ju inte värd mer för att den var blank. Man nu gick jag själv, över gatan, bort till kiosken. Jag var livrädd. Inte för bilar, inte för fula gubbar, inte för stora elaka ungar, nej för mamma. Jag fick inte äta godis och nu skulle förbudet brytas. Darrande sträckte jag upp vanten med mina två femöringar till disken.
– Två kola.
Det funkade! Herregud, det funkade, kiosktanten la fram två kola och jag tog dem. Sen tog rädslan åter överhand. Skulle mamma få reda på detta? Jag kikar på tanten. Hon ser stint på mig. Jag inser direkt att allt är förlorat. Hon kommer att säga till mamma. Plötsligt inser jag det löjliga i mitt lilla försök, det var dömt att misslyckas.
Med gråten och rädslan hängandes över mig kastar jag resolut kolorna på marken. Nu blir tanten verkligen intresserad. Varför kastar jag dom? Jag förklarar att jag inte får äta godis och går iväg. Givetvis var just detta det som behövdes för att mina misstankar skulle slå in.
Hon berättade för mamma.
Comments are closed.