När jag var liten bodde vi i Hökarängen. Mamma, som var av fin familj tyckte att vi i stället skulle säga Enskede. Att vi bodde i Enskede, för Hökarängen, ja det visste ju alla att det var sämsta förorten. Där bodde mest ligister och i skogen härjade ligor…

Men vid Pepparvägens slut växte odon och på vägen dit fanns ett spännande kärr som var djupare än stövlarna (!) och mitt emot sandlådan, fanns kiosken med kolor.

Jag lekte på gården med min gummidocka (jo, jag hade en docka) min kompis bodde i huset bredvid, han ropade ut genom ett öppet fönster från deras cykelrum att jag skulle slänga in dockan till honom. Jag försökte, men det var svårt, det var ett litet fönster och det låg högt upp, men efter många och långa kast flög den in genom fönstret. Sen kom han aldrig ut igen.

Jag minns händelsen eftersom det var så elakt, min fina docka, borta för alltid.

Idag är Hökarängen ett inbott, stabilt och omtyckt område. 1950-talsarkitekturen är vacker och i centrum ligger små söta butiker.

Jag tar mig dit, mycket är sig likt, jag går förbi grannhuset och tittar efter det där förbaskade fönstret. Höjer blicken, men ser inget, till slut förstår jag – fönstret ligger i maghöjd.