På Själagårdsgatan i Gamla Stan bodde portvaktskan Ingrid. Hon bodde gratis, hon var portvakt. Hon var ihop med Brage. Brage bodde i rummet mitt emot. Hon hade kök, men det hade inte han. Så därför blev de ihop. Det gick väl inte på annat vis. Sen hade de ju ett gemensamt intresse. Förstås. Billigt, sött vin.
När de hade sina perioder gick de inte ut. Tömde bara kisspottan i slasken i trappen. Jag fick gå upp och spola kallvatten, så att inte lukten trängde ut all luft.
Det var väl okej, det var mer synd om Chicko. Chicko var en tax som Ingrid fått överta gratis, efter en radannons i DN. ”Pensionärspar önskar hund”.
Hon skötte honom bra – när hon var nykter. Under perioderna släppte hon ut honom i trappen. Där fick han göra vad han ville.
Det var faktiskt värre än kisset i hon. I slaskhon kunde man ju spola.
Sen skärpte hon sig. Då luktade det nybakade scones i trappan och hon stängde dörren. Brage fick inte komma in. Han satt i trappan och skrek. ”Öppna!” men hon öppnade inte. Då skrek han: ”Jävla hora!!!” och dunkade i timmar mot dörren, men det hjälpte inte heller. Hon öppnade inte, Brage somnade med huvudet mot hennes dörr. Men in kom han inte, han fick klara sig utan sällskap och utan kök, tills han också skärpte sig. Så var de båda vita. Och Brage fick komma in igen. I flera veckor.
(forts följer i morgon)

(Forts 2 )

Ingrids lägenhet var liten. 24 kvadrat, rum och kök. Brages var ändå mindre; rum 12 kvadrat. Toorna låg på vinden, Ingrid och Brage delade den högra, jag hade den vänstra. Man fick inte släcka koltrådslampan. Man fick absolut inte släcka koltrådslampan! Absolut inte! Då frös toastolen sönder. Kom ihåg det!
Ingrid förmanade mig. Man måste skura trappan. Sin del. Hundkisset och de små pluttarna längst ner, innanför dörren ut mot gården nämndes aldrig.
Men, jag gillade henne, hon var rar på sitt vis, hon blev snällare också med tiden, ju mer hon insåg att jag varken ringde polisen eller anmälde något till värden så blev hon allt mer vänligt inställd. Och jag gillade Brage. Han var som en lite obegåvad nalle, på nåt vis. Lufsade ut och hämtade sött vin åt dem. Rastade Chicko, suckade ibland, på gamla gubbars vis. Satt tyst i trappen när hon inte släppte in honom och när hororden tagit slut och frös. Jag gick upp. ”Brage, gå in till dig nu. Så blir du varm.” Han nickade och lufsade in till sig. Brages 12 kvadrat värmdes upp med en snurrande bilfläkt som stod mitt på golvet, han hade en fotogenkamin också, men ingen fotogen.
(forts. följer i morgon)

(Forts 3)

Jag hade lägenheten under Ingrids. Likadan som hennes. 24 kvadrat, rum och kök och fungerande kakelugn! Sen lyckades jag även byta till mig badtantens övernattningsrum intill. Samma som Brages ovanför. 12 kvadrat, inget kök. Totalt 34 kvadrat (jag brukade säga att jag har ett helt våningsplan i Gamla Stan, vilket ju var sant.)
Inne i garderoben bakom trappan vette min lägenhet mot mitt rum, bara en förbaskad vägg emellan. Jag började med att skrapa ut ett tunt, tunt litet hål mellan tegelstenarna med en uppskruvad galge från kemtvätten så att jag kunde dra in en telefonledning.
Sen kunde jag inte bärga mig. En natt (!) satt jag och skrapade – försiktigt så att Ingrid ovanför inte skulle höra – bort sten efter sten tills ett mänskostort ovalt hål uppstått och jag kunde krypa emellan mina rum. Det kändes som om jag var inmurad i ett medeltida fängelsevalv och nu skulle fly! Jag var livrädd, mest för vad värden, eller Stadsmuseet skulle säga. Men det funkade, varken Ingrid eller Brage anade något och jag blev ”han med hålet i väggen” bland vännerna.
Sen kom värden. Denna underbara person. Professor Hamberg. Han och förvaltaren och en arkitekt, tre slipsprydda män, stod där, plötsligt i trappan. Vill se på väggen. Väggen mellan rummen… Man ville nämligen ta upp en dörr mellan…
Spelet var förlorat, jag såg hur mitt hyreskontrakt fladdrade skrattande ner mot lågorna i helvetet. Jag ryckte på axlarna, suckade och sa: ”Där är ju redan ett hål!”
Och vet ni, vad denna fantastiska värd gör? Jo, han håller masken inför de andra! För, jo, det visste han ju, nu ville de bara se hur det ser ut och om man kunde göra likadant på de andra våningsplanen!
(forts. följer i morgon)
(Forts 4)
Sen skulle huset renoveras. Dörrar ska tas upp mellan enkelrummen och ettorna och på varje våning skulle det bli en läcker liten minitvåa, med egna toaletter och egna duschar. Det tog ett år. Jag och flickvännen fick en evakueringslägenhet på Söder och Ingrid och Brage fick en på Kungsholmen. Jag var tillbaka på Själagårdsgatan efter ett halvår och kollade hur bygget framskred, då kommer Brage. Mitt i en period. Han drar i dörren, men kommer inte in. ”Hur är det Brage?”, undrar jag. Hans ögon är röda och det rinner lite ur munnen. Han snörvlar. ”Jag kan inte komma in”, säger han. ”Jag bor här” säger han sen förklarande. ”Men Brage” säger jag, ”har du glömt att du bor på Kungsholmen, nu, medan de renoverar…” Han gnuggar sig i huvudet. ”Å fan” säger han, och lufsar iväg.
Sen flyttar vi tillbaka i våra fina lägenheter.
Brage kommer ner till mig. ”Svante, du måste hjälpa oss!” han darrar på rösten. Vi går upp och redan i hallen känner jag hur varmt det är i rummet. Det bolmar och ryker. I köket står alla plattorna i den nya elspisen på. De är röda.
På gasspisen hade man tryckt in knappen för att få gasen att komma och nu när han försökte dra ut dem igen, för att hindra värmen, hade han fått knapparna i handen. Sen hade han försökt dra i metallpiggarna som stod ut från spisen med en tång. De var söndervridna och någon var helt av.
Jag vred ur säkringen och ringde värden. Snart fick de en ny spis, och den här gången kom en man och berättade hur man använder elspis.
(forts. följer i morgon)
(forts 5)
Men nu hade inte Ingrid någon dörr att stänga. Första blöta rundan gick väl bra, liksom andra, men tredje gick inte.
Jag möter Brage på Tyska Brunnsplan. Han är darrigt nykter. Riktigt darrig, skakar. Ingrid är död. Han berättar, hon hade fallit mot en sängstolpe. Han hade försökt hindra fallet, men det gick inte, huvet gick mot stolpen och hon dog. Han bligar. Jo, säger han. Hon dog. Om han bara hade hunnit stoppa fallet…Han bligar, om han bara hunnit…
Jag håller med honom, vilken olycka, om han bara hade hunnit stoppa fallet.

Sen super han hårt, och länge, ända tills han inte längre syns i gränderna.
(slut)