Moraliskt rätt att luras?
Som jag skrev tidigare är civil olydnad ibland okej, moraliskt sett, men inte alltid juridiskt.
Nu har konstfackeleven åtalats. Tycker att det känns väldigt konstigt. Jag har förstås inte mer information än andra som läser tidningarna, men några saker verkar kunna slås fast:
Konstverket innehöll kritik mot hur psykvården bedrivs.
Konstnären själv har varit starkt missnöjd med den psykvård hon tidigare fått.
Psykvården i Sverige har historiskt sett varit fruktansvärd. Den har, med rätta, kritiserats för att ha varit både vidrig, våldsam och kränkande. Idag vill vi alla tro att det är historia. Men psykvården har givetvis, som andra institutioner med tung historisk ryggsäck, också mycket kvar att göra upp med.
Man behöver inte leta länge för att få klart för sig att det finns mängder av vittnen idag som säger att den hjälp de fått av psykvården har varit dålig. En del är säkert överdrivna, subjektiva och enögda på samma vis som de bovar som haffats av polisen ju är partiska. Men man kan inte komma ifrån att de som tillfrisknat efter depressioner eller liknande ofta även de kritiserar den hjälp man fått.
Är det inte rätt självklart att om man efter sjukdom tillfrisknat och med klar hjärna kan se på vad som hänt normalt är ytterst tacksam mot den psykvård som har hjälp en över krisen – om nu hjälpen har varit bra? Är man inte tacksam, kan man inte då utgå från att hjälpen faktiskt inte varit bra?
Vittnar inte också överläkarens ilska om att man blivit tagen med byxorna nere? Så arg blir man väl normalt inte för att ha blivit lurad på arbete som motsvarar en kostnad av elvatusen eller vad det nu var? Är det inte helt enkelt en fråga om makt? Överläkarens makt över patienten. Självklart vill läkarna patienternas bästa, jag tror inte annat! Men även den som faktiskt vill det bästa kan göra fel. Här uppstår något där makten förskjuts, patienten får plötsligt makt över institutionen. Något som i princip aldrig annars uppstår.
Psykvården har makt. Makt kan missbrukas. Det säger sig självt att det emellanåt kan vara både lättare, billigare och mindre tröttsamt att droga ner och lägga en patient i bälte än att sitta uppe halva natten och trösta, det är säkert också ofta det enda att göra, men om det nu framkommer kritik som säger att de här metoderna används oftare än nödvändigt, ska då inte den kritiken diskuteras, istället för att den som uttalar kritiken blir ifrågasatt?