Min första lägenhet i Gamla stan låg på Själagårdsgatan 21 mitt emot skolan.
Jo, jag hade lite bättre utgångspunkt än många unga, jag hade fått en egen lägenhet på en bakgata vid Sankt Eriksplan. Någon ville hellre bo i en fyra i morfars hus i Västerås än i ettan som jag fick på Norrbackagatan.
Men vilken lycka! 16 år och egen lya. Alla skolkamraterna kom till mig, vi hade fest, sjöng och gjorde varma mackor eller bara satt och snackade oss igenom nätterna. Fria från alla jobbiga föräldrar.
Men det fanns något ännu intressantare än Vasastan, nåt som måste uttalas nästan med en viskning; Gamla stan…
Det tog två år av idogt letande i DN:s bostadsannonser, men 1969 hittade jag till slut annonsen: ”Etta i Gamla stan, ej kök o toal”. Visserligen var den bara på 24 kvadrat och visserligen fanns det bara vatten i trappan och visserligen låg toan på vinden. Men, vilken grej! 120 kronor i månaden, kakelugn och Gamla stan!
Gamla stansbon gamla fru Petterson kom och tittade på min lägenhet på Norrbackagatan. Redan på vägen upp blev jag förskräckt, vad skulle hon tycka? Vi klev in i den skraltiga, slitna, riktigt gamla hissen och drog för den slamrande dörren och sen grinden. Idag gick den, och trappan kämpade sig knirrande långsamt runt oss.
– Åh, sa hon bara; hiss!
Hon tittade på mitt kök, två kvadrat och svart gasspis med två lågor och polletter.
– Åh, sa hon; eget kök!
Sen tittade hon på mitt badrum, gammalt sprucket badkar, toalett med vattentank högt uppe i taket och ett slitet brunblankt snöre att dra i, väggarna var målade i servalack; mörkgröna och rören i ljust orange. (alltså jag var 16 när jag flyttade in och det var sextiotal…)
– Åh, sa hon; egen toalett!
Sen tittade hon på mitt trånga, lilla, tungt övermöblerade rum som jag tapetserat med mörkgröna morristapeter med gigantiska böljande ormbunkemotiv och väldiga lampskärm med tyg i samma mönster och tjocka tofsar, hon såg på den suckande trasiga tramporgeln som jag fått gratis från skolan och de hellånga gardinerna som ordentligt täckte fönstret, men det var mörkt och dammkorvarna låg ordentligt inpetade under sängen.
– Åh, sa hon; så stort.
Sen drog vi undan morrisormbunkegardinerna och såg hon på min utsikt; några mörka fasader mot norr helt garanterat utan solchans.
– Åh, sa hon; på den här gatan är jag född, för 85 år sedan!
Varmt tryckte vi varandras händer. Båda var vi lika lyckliga.
Jag gick enträget fram och tillbaka dragandes mina möbler från Sankt Eriksplans baksida till Tyska Brunnsplan på en liten barnskrinda som jag fått låna från Storkyrkoskolans lekis.
Jag skulle snart fylla 18 och nu, ja nu skulle jag bli konstnärsbohem.
Tyska brunnsplan då det begav sig, mitt hus låg till höger bredvid polisstationen.
Bilder ur Stockholm – från tid till annan, se länken till höger.
Fortsättning följer…
