Toaletten

Toaletten låg på vinden. Men, sa Ingrid, som var portvakt, det är minsann inga dass inte! Ånej, riktiga vattenklosetter. Jo, du. Hon och Brage, hennes sambo och herr Nilsson högst upp delade på den ena och jag hade, hör och häpna, helt själv den andra.

Det kändes rätt lyxigt, lya i Gamla stan med egen vattentoalett.

Men det var ändå inte supermodernt, för i taket hängde en naken koltrådslampa, och se den, den fick man a b s o l u t inte släcka. Få då kunde hela toastolen frysa sönder. Jo, du.

En liten praktisk lustighet uppstod också. Toan låg två trappor upp med låst järngrind som måste passeras för att komma upp på vinden, det var ett redigt hänglås, som satt för en smidd järnregel som slamrande skulle föras åt sidan och sen skulle ytterligare ett lås forceras innan man var inne i sitt bås. Så man gick ju bara på toaletten när man skulle bajsa. Kissa gjordes i slasken i trappan. Det var helt okej, utom högst upp. Herr Nilsson spolade inte sin vask, så de luktade piss helt enkelt. Men, vad gjorde det, där uppe fick dom väl göra som de själva ville. Men jag fick något, som jag senare har fått den psykologiska förklaringen till; en betingning. Först fattade jag ingenting, men många år efter det att jag flyttat så händer något varje gång jag går upp på en vind: jag blir bajsnödig. Så fort jag känner den faktiskt rätt vackra doften av månghundraåriga bjälkar blandad med den där, av från de heta takplåtarna smått brända doften från tjärat virke och damm, eventuellt spetsat med lukten från intorkad duvskit så händer det: Jag måste akut bajsa. Nu vet jag; det är en betingning, en betingad reflex, som bottnar i att varje gång som jag kände den lukten, där på vinden vid min allra första lilla lya i Gamla stan, så satt jag förnöjt på toa. Än idag är det så, obetingat har jag en lite smått lustig betingning.

Fortsättning följer…

Spökena i badet

Hålet i väggen

Brandkåren