Stockholm - Bloggen om stan

Gert Wingårdh utformar den nya aulan på Karolinska Institutet. Illustration: Wingårdh Arkitektkontor.

Hus som lutar över oss människor är en styggelse. Hus ska smalna av uppåt, så att solen kommer ner, inte hänga över oss som orosmoln.

Plankan.

– om att bygga på grönytor och om bevarande av intressanta byggnader

Två allvarliga fel inom stadsbyggnaden i Stockholm innerstad sker ständigt. Det ena är att man bygger bort de gröna områdena, det andra att man är för okänslig i bedömningen av vad som kan tas bort av gamla byggnader.

I undersökning efter undersökning framgår att ett mycket stort flertal stockholmare motsätter sig bebyggelse på grönområden och rivning av historiska byggnader.
Nu finns det ju även ett annat intresse, – och det är stort och det är oerhört penningstarkt: Det är intresset att flytta in i Stockholms innerstad.

Det stora problemet i vår stad är att innerstaden hyser mängder av arbetsplatser, men få bostäder. Varje dag sitter mängder av pendlare i flera timmars långa bilköer. Ju fler arbetsplatser, desto längre köer. Det som behövs är alltså att minska antalet arbetsplatser och öka antalet bostäder.

Låt oss först konstatera två obestridliga fakta:

* alla som vill bo eller etablera sig i Stockholms innerstad kommer aldrig att kunna beredas plats hur mycket staden än förtätas.

* Det är knappast plats eller brist på mark som vi lider av i det här landet.

Senast i raden av övergrepp är idéerna om att bygga på kvarterets Plankans gröna gård på Södermalm.

Stadsbyggnadsrådet Regina Kevius vill ändå bygga och försvarar sig med att det behövs bostäder i innerstan.

Visst, ett faktum, men är det inte lite typiskt att det argumentet plötsligt tas fram när barnens gröna lekplatser ska bort? Var finns det argumentet när man däckar över Centralen, var finns det argumentet när man bebygger Norra station eller Frihamnen? Gör gärna en liten kalkyl; hur många kvadrat viks där åt bostäder och hur många viks åt kontor eller andra arbetsplatser?

Dagens sätt att bygga och förtäta innerstan bäddar för en fulare, osundare och mer opraktisk stad.

Men snälla, ska det se ut så här?

Nya bygget vid Centralen. Är det detta som är det så omhuldade Waterfront?
Ska det vara så här, eller ska ”byggnadsställningen” bort sen?

Å kontoren sen…

Varför ska man välja mellan två tidstypiska stereotyper? finns det bara tråkskrapor eller Ankeborg?

Röda Korset och arvoden

Bengt Westerberg försvarar sig i DN. Han är en hyvens person, han har knappt 70.000 i månadsarvode (eller om det nu var 80? strunt samma) för att vara ordförande i RK. Och sidouppdragen är inte alls omfattande.
Men hur tänker de? Direktörerna och ordförandena. Kanske tycker de verkligen att det är småpotatis som de får? I alla fall drar han in min årsinkomst på några månader. Och har dessutom tid till andra uppdrag. Ja, jag ska väl inte vara så där, förbaskat njugg, avundsjuk.
Men jag tänker ändå på alla tanterna, de med sina bössor. De som arbetar ideellt. Varför är det alltid små tanter med minimal pension som anser sig ha råd att arbeta ideellt?
Varför ser vi aldrig några direktörer – eller styrelseordföranden för den delen – som arbetar ideellt? Typ:
– Jag har ju min folkpension, säger styrelseordföranden för multibankkoncernen, å sen tycker jag så synd om småspararna, så därför gör jag det här ideellt…
Men inte Westerberg; han ba:
– Om jag inte gör det är, så skulle de anställda få göra det, och det skulle i n t e bli billigare. Å de e inte de insamlade pengarna som betalar hans arvode inte. Ånej. Det är medlemsavgifterna…
Men har är nog egentligen en hyvens kille.
Han ser ju i alla fall rätt så snäll ut.
Ler rart på nåt vis.

Var på Safari. I jeepar med öppnade tak for vi omkring i en safaripark i varmsoliga Afrika och tittade på djur. Det var mäktigt. Vi stod alla tätt i skuggen under det upplyfta taket i den lilla taköppningen. Pekade och väste exalterat. Titta! OH! Se där! Oj Kolla!

Ser du den! Upplevelserna blev bara häftigare och häftigare, från några exotiska fjärilar, pärlhöns, apor och impalas, till zebror, gigantiska giraffer, flodhästar och till slut en hel hop elefanter som passerade några meter från bilen. Oh! Titta. Ouuw! Titta!

Kommer hem till stan. Det är snöglopp, grått. Ja, hemskt, helt enkelt.

Det är då hon kommer där. Med sin pappa. Hon sitter i en vagn med nedfälld sufflett. Jag känner igen henne på ett ord. Titta! Titta, säger hon och intonationen är samma som den jag helt nyligen hört i safaribilen. Titta Pappa, Lampa!

Hon pekar på en gatlykta som lyser i eftermiddagsmörkret. Sen fortsätter hennes hänförning. Titta bil!!! Hon pekar, skrattar. Titta! Titta!

Hittar bland mina bilder en annan flicka som också är på safari. Först ser hon några stolar. Titta! Sen ser hon dem. Duvorna! Pappa, titta pippi!!!

Titta! Ser ni dem där till vänster. Duvorna!

Är faktiskt inte emot höghus eller höga höghus, typ skyskrapor i stan. Men det finns väldigt få platser som de skulle passa. Absolut inte inne i innerstan, (Söder, Gamla stan, Östermalm, Kungsholmen eller City). Möjligtvis i utkanten av innerstan, vid Frihamnen, vid Norra station och nere vid vattnet vid Kristineberg.

Intill Stadshuset är helt fel. På Söder är helt fel. City, oj så fel.

Att bygga på våningar på befintliga hus är också fel.

Problemet är att det blir så mörkt här nere. Här nere hos oss, som går på gatorna.

Värst är sådana där hus som lutar över folk, som det där hotellet vid Norra bantorget. Huva.

Och riktigt illa är det när man vill bygga i parker, på kulturhus eller på skolgårdar.

Det finns ett feltänk här. Många vill in i innerstan. Många vill bo mitt i, många vill också ha sina huvudkontor och andra arbetsplatser här.

Då gäller det att inse att det inte går att bygga så mycket att alla som vill in till innerstan kan komma in. Det går bara inte.

Och det är ju faktiskt inte mark som fattas oss i det här landet…

I DN har man kritiserat att det inte blir något nytt huvudbibliotek men att man däremot bygger fyra nya stora arenor i stan. (Nu handlar det inte om hur det nya biblioteket ska se ut eller var det ska ligga.)
Biblioteket blev för dyrt, menade Madeleine Sjöstedt som är kulturborgarråd i Stockholm.
Dessutom påpekar hon att staden ju bara bygger en arena, Stockholmsarenan. De övriga byggs av andra. Stockholmsarenan bekostas dessutom av markupplåtelser och biljettintäkter mm, så kan man faktiskt inte finansiera bibliotek, påpekar hon ampert.
Likväl bor jag i en huvudstad som alltså inte har råd med ett nytt huvudbibliotek, men som har råd med fyra nya arenor …
Ja, för nu har hockeypojkarna växt upp.
De som tidigt fått konstisbanor till sitt förfogande sitter nu i nämnder och styrelser och bestämmer.
Det känns ungefär som att vi nu ska se till att huliganskränarna ska få något roligt, medan de mer tystlåtna bokmalarna väl kan klara sig. På samma vis som att vi alltid har haft råd att bygga konstfrusna inomhusbanor som mest används av hockeypojkar, men aldrig ens funderat på att bygga stall och ridhus åt hästflickorna…

Men Madelene då. Hur blev hon en sån där, hockeypojke?

Snö, storm, drivor. Åkte taxi idag, en tapper cyklist slirar långsamt mellan drivorna.
– Att dom vågar, säger chauffören.
Jag håller med, verkar läskigt.
– Dom borde förbjudas, säger han sen. Höga böter, poliserna skulle stopparom å bötfällarom allihop!
Jag orkar liksom inte svara.
Men tänker; cyklister påverkar inte klimatet, försämrar inte luften, blockerar inte infartsvägarna och håller sig själva i trim. Må vara att det är lite väl tappert att slira fram i snön, men allt beröm till er!