Blog Image

Stockholm - Bloggen om stan

Mälarens drottning

Stockholm; allt om stan. Vad är bra, vad är vackert, hur växer stan, lär vi av våra misstag? Ger nog inte alltid rätta svar, men kanske en del att tänka på.
Dessutom en del allmänna betraktelser.

Se även mina bästa bildpar, längre ner på bloggen.
Bilderna är upphovsrättskyddade men det är ok att använda enstaka bilder privat om du skriver var de kommer från.
Skriv gärna kommentarer.
mvh!
Svante Björkum

”Låt han dö, låt han dö!”

Stockholmsbilder Posted on %e m, december 15 2009 14:50

Felbygge!
Hockey 13 december 2009. En spelare får hjärtstillestånd och räddas till livet av domaren som på isen, inför sittande publik gör hjärtlungräddning. Det är då det händer. Motståndarlagets supportrar skriker. ”Låt han dö, låt han dö!”

Huliganproblematiken är på väg att helt spåra ur. Människor blir avtrubbade. Ur en sociologisk syn, så vet vi att vi alla har presumtiva dåliga egenskaper, som vid viss stimulans kan urarta. Vi blir degenererade.

Lättast att förfalla in i oacceptabla beteenden sker under masspåverkan.

Gladiatorspelen i Rom var från början relativt harmlösa, man slogs med trubbiga vapen och man överlevde. Men allt eftersom folkets samveten bedövades ökade råheten. Gladiatorerna var oftast krigsfångar eller slavar. Om en gladiator dödade alla andra när spelen var som vidrigast, frågade skiljedomaren publiken och han skulle skonas. Blev det nej fick en soldat gå in och döda honom. Om kampen slutade utan död och den förlorande låg sönderslagen, men levande, på marken frågades också publiken, blev det nej, tvingades vinnaren strypa förloraren. De så kallade betjänterna, var de som inför publiken gick in och slutgiltigt såg till att förlorarna verkligen var döda med ett välriktat hammarslag mot pannan.

När gladiatortränaren tyckte att någon var för gammal för att strida kastades han helt enkelt till lejonen.

Romarna var inte barbarer, de blev det. Alla människor är påverkbara och jag skulle vilja säga att i princip alla, kan med rätt medel motas fram till barbari.

I Rom förbjöds spelen till slut. Det blev helt enkelt för rått, brutalt och blodigt.

Spelen hade även en politisk sida. Kandidaterna till ämbeten i Rom bjöd ofta in till gratis gladiatorspel för att få röster. Det gick så långt att man fick införa en lag som sa att den ämbetsman som inom två år före ett val sponsrade och bjöd in till ett sådant spel helt enkelt blev diskvalificerad.

Skatten i Rom gick förutom till militären mest till gladiatorspel och att bygga arenor.

Idag byggs en rad jättearenor i Stockholm. Arbetet med Nationalarenan i Solna har börjat, Stockholmsarenan intill Globen ska ta 30.000 sittande i publiken. Stockholmsarenan kostar 2,7 miljarder och betalas främst med skatter.

Stockholm har gigantiska huliganproblem. Missnöjda, eller segerrusiga våldsgäng drar genom stan. Jag minns speciellt en gång när nästan alla skyltfönster längs Västerlånggatan var sönderslagna. Polisinsatserna kostar enorma belopp. Biljettintäkterna är också de enorma, men det mesta i slutnotan hamnar ändå till slut hos skattebetalarna. Lösningen vid vissa matcher har varit att spela utan publik. Det går helt enkelt inte att hindra våldet.

Därför är det ett stort misstag att bygga de nya jättearenorna, inte bara för pengarnas skull. Nej, de borde överhuvudtaget inte alls byggas, främst för att stoppa avtrubbningen och degenereringen av oss själva.

Historien finns där för att vi ska lära av den.

Vi styr själva vårt samhälle. Det går att undvika att bygga sociala strukturer som gynnar huliganism.

Och det går att bli vald – utan att bjuda folket på gigantiska arenor.



Stryk Madeleine

Stockholmsbilder Posted on %e m, december 10 2009 16:43

Det finns ett stort demokratiskt problem med vårt representativa system.
Alla kan inte samlas på torget och räcka upp handen för eller emot, vi är för många.
Därför väljer vi dem som ska föra fram det vi vill.
Hur vi ska betala in pengar till det gemensamma och hur vi ska spendera dem till exempel.
Problemet är att de som väljs uppfattar det som att de får bestämma själva. De är ju valda. Men så är faktiskt inte den demokratiska grundtanken. Den är att;
DE VALDA SKA BESTÄMMA SÅ SOM VI VILL.
Nu kan man ju inte alltid veta, eller folk kan ju tycka olika, då måste man ju göra det bästa möjliga. Den enskilda får ibland ge efter för vad som är bäst för flertalet.
Men en bra politiker har näsa för vad som de som valt henne egentligen vill.
Men det har inte Madeleine.
Fast en stark lokal folkvilja vill ha kvar Aspuddsbadet så river hon det.
Att dom aldrig lär sig.
Att de inte ens när det är uppenbart, kan använda våra pengar SÅ SOM VI VILL.
För det är ju inte Madeleines pengar.

Ansvarigt borgarråd för rivningen av Aspuddsbadet är Madeleine Sjöstedt (fp) Det enda sättet vi har att få fram folkviljan är tyvärr att justera i efterhand. Så därför; stryk Madeleine, eller varför inte, hela Folkpartiet, så att de lär sig att sätta människor som har förmågan på de där viktiga stolarna.



Ny recension

Stockholmsbilder Posted on %e m, oktober 29 2009 13:32

Fick en recension till på ”Lilla fula lillebror” idag…

”Jag rekommenderar varmt denna lilla pärla.”
Svante Björkum är en produktiv författare uppvuxen i den Hellsingska traditionen, vilket märks i denna underbara saga. Nytillskottet i familjen är precis så hopplös och jobbig som de flesta äldre syskon tycker att bebisar är, något som författaren lyckas förmedla på ett mycket bra och trovärdigt sätt.
Storasyster Lisa bestämmer sig för att strunta i att småsyskonet bara skriker, rapar och är till besvär och tar med honom på stora äventyr.
Boken är skriven på rim, vilket ger mig positiva associationer till Kattressan av Ivar Arosenius.
Intrycket och känslan förstärks av de härliga annorlunda illustrationerna i glada och starka färger.
En mycket charmig och annorlunda bilderbok som är perfekt för alla föräldrar som väntar ytterligare barn och som vill berätta om detta för sina andra barn.
Jag rekommenderar varmt denna lilla pärla.
Ingela Lundskog Bibliotekstjänst



Ny bok

Stockholmsbilder Posted on %e m, september 29 2009 16:16

Var på bokmässan och läste ur min nya bok, ”Lilla fula lillebror”. Det var kul och givande, men roligast kanske recensionerna på boken, se bara den här…:

”en favorit i höstens barnboksflod”

”Lilla fula lillebror

Vad gör man med en lillebror som ingenting kan, vet eller förstår?

I förtjusande bilderboken ”Lilla fula lillebror” av Svante Björkum (Bokförlaget Pennan) är familjens nytillskott precis lika hopplös som nyfödda brukar vara i syskonens ögon;
”Ligger i sin säng och rapar,
skränar, skriker högt och gapar.
Han gör aldrig som han ska, nej,
inte är han nåt att ha.”

Storasyster Lisa beklagar sig men finner slutligen på råd och tar med lillebror ut på äventyr – för hur skulle det gå
”… om en unge aldrig fick va mé ,
utan alltid bara satt brevé”?
Rappa rim i Hellsingsk anda och färgstarka, uttrycksfulla bilder gör ”Lilla fula lillebror” till en favorit i höstens barnboksflod.
Och jag skattar mig lycklig att jag har flera nyblivna storayskon i min närhet att läsa högt för. ”

Åsa Eriksson Ahnfelt

Länstidningen Östersund

29 september 2009



Sagan om Gamla stan del 4

Stockholmsbilder Posted on %e m, juni 17 2009 13:47

Spökena i badet

Storkyrkobadet var fantastiskt. Nere i månghundraåriga gamla valv ligger en liten bassäng, en bastu och en rad av små sittbadkar som fylls med ångande hett vatten.

Badet var från början en enkel praktisk angelägenhet. Barnen i skolan lärde sig inget. De kunde helt enkelt inte lyssna på sin lärare. De kunde inte ens sitta still. Låter som en helt vanlig busklass idag, men se det var det inte, för detta var på 1930-talet när disciplinen var stenhård. När linjaler smattrade över de stackars glinas små fingrar eller när pekpinnar ven över ömma bakdelar. Men ändå kunde de små inte förmå sig att sitta still. Ingen disciplin i värden fick dem uppmärksamma. Varför?

Jo dessa:

Huvudlus.

eller framför allt dessa:

Vägglus.

Barnen hade löss. Å när sen läraren smittades blev upprördheten stor. Man byggde bad och inledde skoldagen med redigt morgonskrubb.

Jag vet hur det är. Faktiskt. Det begav sig så att en dag i Paris, eller snarare natt, fick jag denna spännande upplevelse. Jag var 17 och mina pengar räckte till en övernattning på hotell, annars sov jag i hängmatta. Paris billigaste hotell i cartier Latin, hade en liten lucka, inte helt olik den i badet, där en äldre man satt och tog emot betalning och först förstod jag inte frågan, men senare i livet har jag förstått. Han undrade hur lång tid jag ville ha rummet. En kvart, en timme? Jaha, en hel natt…

Nåväl. Jag vaknade på morgonen av att det kliade. Jag hade långa, smala röda streck på magen, på benen, på armarna som visade sig bestå av en rad små bett…Ja, det är sant. De bodde i madrassen. Så här läser jag i ett klipp på Internet:

Suger blod. Vägglusen är skygg och trivs bäst i madrasser. Dess längd är 1-4 millimeter. På nätterna kryper den fram för att suga människoblod, och lämnar efter sig kliande bett och blodspår. En vuxen vägglus kan på tio minuter suga i sig blod till en storlek av sju gånger sin egen vikt
Tillsammans med kackerlackan är vägglusen det svåraste skadedjuret att bekämpa.

Nåväl tillbaka till badet som byggdes av disciplinskäl, och vad som händer där på nätterna…

Fortsättning följer…



Saganom Gamla stan del 3

Stockholmsbilder Posted on %e m, juni 16 2009 16:56

Toaletten

Toaletten låg på vinden. Men, sa Ingrid, som var portvakt, det är minsann inga dass inte! Ånej, riktiga vattenklosetter. Jo, du. Hon och Brage, hennes sambo och herr Nilsson högst upp delade på den ena och jag hade, hör och häpna, helt själv den andra.

Det kändes rätt lyxigt, lya i Gamla stan med egen vattentoalett.

Men det var ändå inte supermodernt, för i taket hängde en naken koltrådslampa, och se den, den fick man a b s o l u t inte släcka. Få då kunde hela toastolen frysa sönder. Jo, du.

En liten praktisk lustighet uppstod också. Toan låg två trappor upp med låst järngrind som måste passeras för att komma upp på vinden, det var ett redigt hänglås, som satt för en smidd järnregel som slamrande skulle föras åt sidan och sen skulle ytterligare ett lås forceras innan man var inne i sitt bås. Så man gick ju bara på toaletten när man skulle bajsa. Kissa gjordes i slasken i trappan. Det var helt okej, utom högst upp. Herr Nilsson spolade inte sin vask, så de luktade piss helt enkelt. Men, vad gjorde det, där uppe fick dom väl göra som de själva ville. Men jag fick något, som jag senare har fått den psykologiska förklaringen till; en betingning. Först fattade jag ingenting, men många år efter det att jag flyttat så händer något varje gång jag går upp på en vind: jag blir bajsnödig. Så fort jag känner den faktiskt rätt vackra doften av månghundraåriga bjälkar blandad med den där, av från de heta takplåtarna smått brända doften från tjärat virke och damm, eventuellt spetsat med lukten från intorkad duvskit så händer det: Jag måste akut bajsa. Nu vet jag; det är en betingning, en betingad reflex, som bottnar i att varje gång som jag kände den lukten, där på vinden vid min allra första lilla lya i Gamla stan, så satt jag förnöjt på toa. Än idag är det så, obetingat har jag en lite smått lustig betingning.

Fortsättning följer…

Spökena i badet

Hålet i väggen

Brandkåren



Sagan om Gamla stan, del 2

Stockholmsbilder Posted on %e m, juni 15 2009 16:33

Badtanten

Lägenheten var underbar. Två minirum, ett ’kök’ med järnspis med kåpa över och ett rum med kakelugn. Jag lät dra in vatten i köket från trappan och satte in en varmvattenberedare.

Nu hade jag ju riktigt kök, med vatten och allt, det var mysigt men trångt. Rummen var som väl tilltagna telefonkiosker. Badrum fanns givetvis inget, men stans läckraste bad, Storkyrkobadet, rakt över torget. Tisdagar och fredagar var det herrbad och vi var faktiskt några få som gick där regelbundet – för att vi inte hade eget bad.

Badtanten var snäll och hade suttit där i hundra år. Jag fick rabatt och extra tvål. Jag lyckades sen med konststycket att byta till mig enkelrummet, som låg på mitt våningsplan, från badtanten. Hon fick min brorsas övergivna lägenhet (han flyttade ut från centrum med sin nya familj) och jag fick enkelrummet.

Nu förfogade jag över hela våningsplanet. Så burget och fint. Våning. Det sa man på Östermalm, där hade man inte lägenhet, där hade man våning. Jag var nu med våning i Gamla stan.

I Paris innerstad har mycket välbärgade familjer ’hotel particulière’ alltså helt egna hus ofta på tre-fyra våningar och byggt kring en liten egen gård, som en liten herrgård i stan. Snäppet sämre är att man ’bara’ har ett eget våningsplan och fjuttigast av allt är givetvis en lägenhet – som inte ens upptar ett eget etage.

Men trots att min våning i Gamla stan bestod av tre små rum på mindre yta än en friggebod per styck, så var det faktiskt just; en våning, för se större än så var inte huset.

fortsättning följer…



Sagan om Gamla stan del 1

Stockholmsbilder Posted on %e m, juni 10 2009 17:24


Min första lägenhet i Gamla stan låg på Själagårdsgatan 21 mitt emot skolan.
Jo, jag hade lite bättre utgångspunkt än många unga, jag hade fått en egen lägenhet på en bakgata vid Sankt Eriksplan. Någon ville hellre bo i en fyra i morfars hus i Västerås än i ettan som jag fick på Norrbackagatan.

Men vilken lycka! 16 år och egen lya. Alla skolkamraterna kom till mig, vi hade fest, sjöng och gjorde varma mackor eller bara satt och snackade oss igenom nätterna. Fria från alla jobbiga föräldrar.

Men det fanns något ännu intressantare än Vasastan, nåt som måste uttalas nästan med en viskning; Gamla stan…

Det tog två år av idogt letande i DN:s bostadsannonser, men 1969 hittade jag till slut annonsen: ”Etta i Gamla stan, ej kök o toal”. Visserligen var den bara på 24 kvadrat och visserligen fanns det bara vatten i trappan och visserligen låg toan på vinden. Men, vilken grej! 120 kronor i månaden, kakelugn och Gamla stan!

Gamla stansbon gamla fru Petterson kom och tittade på min lägenhet på Norrbackagatan. Redan på vägen upp blev jag förskräckt, vad skulle hon tycka? Vi klev in i den skraltiga, slitna, riktigt gamla hissen och drog för den slamrande dörren och sen grinden. Idag gick den, och trappan kämpade sig knirrande långsamt runt oss.

– Åh, sa hon bara; hiss!

Hon tittade på mitt kök, två kvadrat och svart gasspis med två lågor och polletter.

– Åh, sa hon; eget kök!

Sen tittade hon på mitt badrum, gammalt sprucket badkar, toalett med vattentank högt uppe i taket och ett slitet brunblankt snöre att dra i, väggarna var målade i servalack; mörkgröna och rören i ljust orange. (alltså jag var 16 när jag flyttade in och det var sextiotal…)

– Åh, sa hon; egen toalett!

Sen tittade hon på mitt trånga, lilla, tungt övermöblerade rum som jag tapetserat med mörkgröna morristapeter med gigantiska böljande ormbunkemotiv och väldiga lampskärm med tyg i samma mönster och tjocka tofsar, hon såg på den suckande trasiga tramporgeln som jag fått gratis från skolan och de hellånga gardinerna som ordentligt täckte fönstret, men det var mörkt och dammkorvarna låg ordentligt inpetade under sängen.

– Åh, sa hon; så stort.

Sen drog vi undan morrisormbunkegardinerna och såg hon på min utsikt; några mörka fasader mot norr helt garanterat utan solchans.

– Åh, sa hon; på den här gatan är jag född, för 85 år sedan!

Varmt tryckte vi varandras händer. Båda var vi lika lyckliga.

Jag gick enträget fram och tillbaka dragandes mina möbler från Sankt Eriksplans baksida till Tyska Brunnsplan på en liten barnskrinda som jag fått låna från Storkyrkoskolans lekis.

Jag skulle snart fylla 18 och nu, ja nu skulle jag bli konstnärsbohem.

Tyska brunnsplan då det begav sig, mitt hus låg till höger bredvid polisstationen.
Bilder ur Stockholm – från tid till annan, se länken till höger.

Fortsättning följer…



« FöregåendeNästa »